Referenser

Referenser

Flygrädslan som bortblåst

Efter en kraftig luftgropsincident år 2001 växte en flygrädsla fram hos mig. Den blev mer och mer påtaglig inför varje flygresa och nio år senare, år 2010, var den såpass kraftig att jag fick hjärtklappning och ångest flera dagar innan jag skulle flyga. Jag åker på tjänsteresor uppemot tio gånger per år i hela världen och att resa med flygrädsla och ångest är otroligt ansträngande. Jag målade upp scenarion innan jag gick på planet och hjärnan gick på högvarv om allt från att tappa kontrollen till tekniska flygplansfel och -krascher. Man sökte ständigt efter missljud och man hade hela tiden koll på flygplanspersonalen. Hjärnan blev som en felsökarradar och man var helt utmattad efter en stund, framför allt långflygningar. Man letade ständigt efter fel och detta var otroligt fysiskt och psykiskt påfrestande.

Jag kom i kontakt med Ylva Nordh som arbetar med tankefältterapi efter att ha blivit rekommenderad att ta kontakt med henne. Med en stor nypa skepsis och okunskap anlitade jag Ylva i 5 timmar och resultatet var helt fantastiskt. Jag måste erkänna att min skepsis var grundlös.

Hon gav mig de verktyg som behövdes och jag insåg ganska snart att felet låg hos mig i allmänhet, men mina tankar i synnerhet. Jag fick också lära mig hur jag hanterar denna oro i framtiden utan henne, på egen hand. Nu är det mer än ett år sedan jag gick behandlingen hos Ylva, och jag har rest i tjänsten i både Europa, Asien och USA. Min flygrädsla är som bortblåst, som om jag aldrig haft någon.

Idag ser jag objektivt på min flygrädsla jag en gång haft. Och jag kan inte förstå att jag ens varit rädd från första början. Allt detta tack vare Ylva Nordh och hennes TFT-metod. Jag är henne evigt tacksam.

Kristian Kotteby

Flyger igen!

Skriver det här som en liten referens för er som är nyfikna på tankefältterapi… Jag kontaktade Ylva i början av september 2011 för att få hjälp med min flygrädsla. Exakt hur Ylva arbetar och hur tankefältterapi fungerar hade jag egentligen inte så stor inblick i då, men jag hade fått en rekommendation och litade på att detta skulle kunna vara något för mig. Och det var det!!

Min flygrädsla kom efter att vi fått våra två barn. Jag hade fullt upp med att rehabilitera mig från en whiplashskada, hade mycket omkring mig som småbarnsmamma och därmed en hel del stress i kroppen. Efter den sista flygresan med barnen 2008, blev flygrädslan allt starkare och bara tanken på att sätta mig i en plan i flera timmar, på hög höjd och helt utan kontroll fick världen att gunga…

Så våren 2011 bestämde jag mig för att ”nu får det vara nog” och bokade en resa för hela familjen i mitten av september. Jag ville ut i världen och kunna njuta av det som jag gjort förr. Jag hade ju alltid älskat att resa och flyga…

Men ju närmare september vi kom, desto mer tveksam blev jag. Skulle det här verkligen fungera? Så kontaktade jag Ylva…

Vi arbetade tillsammans med Ylvas tekniker under sammanlagt ca 5 timmar och resultatet lät inte dröja. Flygresan gick hur bra som helst och jag kände mig lugn, stark och harmonisk. Jag kände mig helt enkelt som alla andra gånger jag rest, då man verkligen kan njuta av upplevelsen! Dessutom fick jag med mig en del tekniker att ta till om jag skulle känna något obehag innan eller under flygningen. Jag använde mig av dem på flygplatsen innan boarding, mest för att ”balansera och fokusera”. En liten extra säkerhet helt enkelt…

Så Ylva – tusen tack för allt!! Det här kommer jag att ha nytta av resten av livet. När jag skall ut och resa eller i andra situationer där man kan behöva lite extra fokus.

/Anna

Läs mer om hur du kan bli fri från flygrädsla

Spindelfobi

Hej Ylva!

Jag måste börja med att tacka dig Ylva, du har förändrat mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt!
Om någon sagt till mig för ett år sedan att JAG skulle ”klappa” spindlar o klättra på stegar så hade jag inte trott dem. Men nu vet jag!!! Det är fullt möjligt!!!

När vi köpte Prästgården här i hallaryd såg jag takhöjden på 3,5 meter som luft o rymd, inte som ett maniskt återkommande hinder i min vardag. Men ganska snabbt fick jag inse att jag inte ens klarade av att hänga upp gardiner bl a, att vara beroende av att någon annan jämt skulle hjälpa mig tyngde mig eftersom jag av naturen vill vara stark o självständig.
Nu klättrar jag på trappstegar som jag inte gjort annat!! Tack
Stefan är också väldigt tacksam då det är dags att måla om huset, nu har han en fru som kan hjälpa till.

Det är inte alltid hjärnan ”hänger med”. Man står inför en uppgift o tänker -Men det där kan ju inte jag, eller?- jo det kan jag ju!!!  Spärren är liksom bara borta, kan knappt fatta det.

Härom dagen mosade jag en spindel alldeles själv, inte så snällt kanske, men vill inte ha dem i sovrummet. För ett år sen hade jag hoppat hysteriskt i sängen o ropat efter hjälp….
Så TACK snälla Ylva för din hjälp, den är helt ovärderlig för mig och min familj!!

Lis Magnusson
Telefon: 0479-30102

Ormskräck

Hej Ylva!

Igår klappade jag Sixten!En cirka en meter lång svart orm. Är fortfarande, idag, helt uppfylld av den upplevelsen. Känner mig oerhört stolt och stark!

Jag och min familj åkte till Borås Djurpark igår och promenerade runt där i ett par timmar. Avsikten med det hela var att jag skulle se om jag vågade mig in i terrariet också.

På vägen ut från parken mot terrariet bankade mitt hjärta lite extra och väl framme vid ingången kände jag stor tveksamhet till att gå in. Gick i alla fall försiktigt in genom dörren…Hjärtat slog och jag var lite darrig och jag kände för att vända, när jag dessutom fick se att tjejen i receptionen satt med en orm i knät ville jag mest fly. Jag förklarade för henne om min gamla rädsla men att jag blivit behandlad och ville prova men att jag inte riktigt vågade. Hon sa att hon gärna ville gå in tillsammans med mig och jag tänkte att det är nu eller aldrig. Vi gick in! Sakta och försiktigt vågade jag mig fram mot första glasburen, stod 2 meter från glasrutan och kikade försiktigt under tiden hon berättade om sina älsklingar; deras beteende, deras vackra färger och teckningar. Efter en stund vågade jag mig riktigt nära glaset med näsan för att se ordentligt. Vi gick där inne i en timma och jag såg alla världens farligaste ormar. Det hela avslutades med att jag klappade Sixten! Jag till och med höll lite i honom men där gick gränsen det var aningen obehagligt när han började röra på sig. Nu ska jag inte tveka att gå in i terrarier när jag får tillfälle, jag har kommit över tröskeln och finner dem väldigt vackra och en del av dem är faktiskt riktigt söta.

Ska bli spännande att se hur jag upplever det om jag ser orm ute i naturen, förhoppningsvis vågar jag i framtiden ge mig ut och jogga på andra platser än asfaltsvägar i sommar.

Tack för din hjälp!

Kram
Lillemor